Grammatiskt genus innebär kort och gott om ordet är ett en– eller ett-ord. Människors genus däremot syns inte alltid i språket, och vi böjer inte våra verb efter parametern man/kvinna som en del andra språk. Men ibland markerar vi grammatiskt vilket kön en person har ändå. Det är språkligt redundant och politiskt dumt.
Det går att avleda en del substantiv i någon form av kvinnlig form. Det finns ett originalord, och så drar vi bort en penis och lägger till en ändelse:
- lärare – lärarinna
- bloggare – bloggerska
- värd – värdinna
- dansör – dansös, där båda blir dansare
- hertig – hertiginna, dessa vanliga ord!
- älskare – älskarinna då!
Lärarinna hör jag knappt aldrig, men bloggerska, värdinna och älskarinna frodas. Bloggerska är dessutom modernt skapad, vilket tyder på att språket fortfarande produktivt skapar dessa former, och att de då nog inte alls håller på att självdö ut.
Språkrådet rekommenderar att använda samma ord oavsett kön, och uppmuntrar inte ett system där vi skulle ha olika beteckningar. Gott så.
När jag första gången hörde att ”Feminism is the radical notion that women are people” nästan fnös jag, så banalt fann jag det. Är inte feminism så mycket mer? Men jag inser alltmer att det där banala också är väldigt sant.
I den ryms att mannen tyvärr är norm och kvinnan en avvikelse.
I den ryms att kvinnor inom kultur och media borde porträtteras som människor, inte som biroller som uppvisar varsitt klassiskt kodat kvinnligt drag – alltså tanken om representation.
På sätt och vis är det sorgligt att feminism är något så enkelt som att visa upp kvinnor som människor. Att jag känner sån glädje för varje kvinnokaraktär på min teveskärm som tillåts ha personlighet. Det borde inte vara något att glädjas och känna lättnad över, något att hylla och klistra guldstjärnor över, det borde vara självklart.
Men på sätt och vis är det också stärkande. Att det är så enkelt att vara feminist ibland. Det handlar bara om att lyfta fram det kvinnor gör. För det behövs. Kvinnor syns inte och får inte alltid vara människor. Vi är mödrar och fruar och vackra och inte så mycket mer. Därför behöver kvinnor få möjligheten att höras. Synas. Verka. Få breda spelramar. Kvinnor kan för att åtminstone ibland få uppleva detta behöva separatism. Jag vet att jag behöver separatism ibland. Jag behöver ett rum där jag inte ständigt behöver förhålla mig till att där finns en man, en norm, och att jag är avvikelse.
Att lyfta fram kvinnor gentemot män och att skapa kvinnoseparatistiska rum där män inte får vara står inte i motsats mot att behandla kvinnor som människor utan ett uttalat, poängterat kön. Det är snarare verktyg som möjliggör att kvinnor ska få vara precis som vi är, för vi är så mycket mer än vad som ofta annars får synas. Lyft fram en kvinna och visa en människa.
Därför är det inte att lyfta fram kvinnor genom att skriva ”bloggerska”. Det är att peka ut, att här är en person som bloggar men som inte är som alla andra som bloggar och verkar, ty hon(!) är kvinna och inte norm och har en fitta och uppfyller säkerligen precis varenda ett av de klassiskt kodade kvinnliga dragen vi alla har lärt oss att förakta!
Använd istället samma ord oavsett kön är att markera att könet inte spelar någon roll, här är fokus på personen, inte samhällets fördomar om personen utifrån hens könsdelar. Klumpiga forumleringar som “Gåva till värden/värdinnan” försvinner tack och lov i detta utresningsarbete.
Det känns dessuton ytterst löjligt att skapa dessa avledningar. Jag skulle till exempel kunna sätta dom här orden på mig själv: språkkonsultinna, studenterska, nittiotalista, västgötinna. Och ärligt talat, det får inte plats på mina visitkort (som 1, existerar! och 2, är assnygga) om jag ska hålla på sådär.
Det är inte bara substantiv som kan böjas efter folks könsdelar, utan adjektiv också! Det finns alltså fler möjligheter att genom grammatiken påminna om folks förmodade könstillhörighet och därmed beteende!
Den arge mannen och den arga kvinnan.
I min idiolekt, mitt egna språk, finns aldrig nånsin den manliga e-varianten. Jag trodde tills alldeles häromåret att det var något arkaiskt skriftspråkssnofs. Men det finns väldigt många som i sina idiolekter skiljer på dessa former helt naturligt och som får skavsår i språksjälen av något annat. Jag får skavsår i hela själen av de olika formerna, och skulle gärna se dom försvinna. Jag vill därför se det vacklande bruket som en föraning om att folks känsla för upprätthållandet av de två formerna håller på att försvinna, och att formerna därmed kommer försvinna från språket ganska snart.
Språkrådets rekommendation är att skilja på formerna, att den kvinnliga formen alltid är korrekt, att den manliga formen inte ska användas om kvinnor. Ibland hör jag folk rasa över formuleringar som ”[kvinna] nye ordföranden”. Som alltid när folk språkrasar försöker jag att sucka vänligt men bestämt. Sen går jag hem och ser fram emot nyöversättningen av Den gamla och havet, eller hade gjort om jag brytt mig nämnvärt om stor litteratur skriven av döda vita män.
Sammanfattande skriv– och livstips: skriv ”Den nya läraren” och håll dig borta fråns hens könsdelar.
